Mamman tog med sig en lite dämpad Albin till stan. Det var nämligen tid för den-i-långt-i-förväg-bokade teatern Den lille prinsen. Albin var lite tveksam; han vet ju vad konsert är men inte teater. Så saker var lite mellanbra sa han.
Fast det blev ju ändå rättså bra. När man fick sitta i en mjuk öknen och se stjärnor omkring sig. Och ibland var själva teatern bra. Men frågan är om inte pausen var det allra bästa, kanske den allra bästa teaterpausen någonsin. Då fick man nämligen gå en hemlig gång och träffa alla de figurer som dykt upp i pjäsen, eller åtminstone se var de bor.
Flyga genom molnen
Träffa geografen med alla hans kartor och böcker och flaggor. Smyga sig förbi den upptagne stjärnräknande mannen som ville veta hur gamla alla var. Ju äldre desto bättre- högre siffror är bäst!
Men att ligga och slöa i öknen var som sagt också ganska bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar