Det är ju bra med motion. Särskilt när andra gör det. Ja nåt sånt tänkte nog mamman när hon anmälde Albin och Emil återigen till Minimil, den minsta klassen på Midnattsloppet.
Precis som förra året var det 300 meter som skulle springas, varmt och fullt med barn med medföljande föräldrar. Men detta året var underlaget konstgräs inne på Zinkensdamm och banan lite slingrig men utan vändningar, beskriven av en amatör. Albin hade sina springbyxor på sig. Emil hade sina springbyxor på sig. Pappan hade sina springbyxor på sig. Så då var det väl dom som sprang?
Nähä! På nåt sätt hamna även en icke-springkläde mamma i startfållan och sen var det ju ingen återvändo där inte.
För helt plötsligt var starten för familjens heat igång. Albin och pappan försvann i en rasande fart. Snart syntes inte dom mer.
Emil och mamman sprang hand i hand detta året (förra året fick hon bära honom). Och Emil tyckte det var jättekul!
Precis innan målet släppte dom händerna och Emil sprang in som etta. Etta i heatet bakom alltså. I mål hade dom kommit ifatt, men vad gjorde det?
Kanske blev dom till och med omsprungna precis i målgång när Emil, mycket misstänksam, vägrade ta emot medaljen.
Men på pendeltågen hem tyckte han den var fin åtminstone. Och det var den ju.
Så fin att Emil tog kort med mammans mobil på Elbins medalj.
Sen kom de hem och tog det lugnt hela kvällen. Ha! Tror inte det. efter lite vilan blev det 40-årsfest i Södertälje. Ända fram till klockan tio sprang pojkarna fram och tillbaka, fram och tillbaka i Kristofers trädgård. Emil fick även ett nytt namn- Bilen. Vad annars ska man kalla ett okänt barn som går runt och brummar som en bil hela tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar