Det började med att Emil såg ett pepparkakståg som farmor gjort. Och frågade direkt 'Kan man inte göra Marmoulad?'. Marmoulad, eller Mallard som det heter är ju världens snabbaste och världens häftigaste ånglok, på samma gång.
Och mamman funderade nog lite men gjorde inget åt det. Förräns SJ hade en tävling där man kunde vinna ett tågspel och knappt nån deltagit. Tänk om man... Så timmar före tävlingens deadline stod ett nästan pepparkaks-Mallard färdigt. Och ganska snart började Emil fundera på att äta det. Och så dan före dan föredan så var det dags för den första etappen.
Att sätta tänder i tendern såklart.
En tender är en kolvagn och smakar tydligen utmärkt.
Utan kol åtminstone. Och som frukost åtminstone.
Efter det såg tåget lite ledset ut. Tomt liksom.
Men Emil var nöjd.
Dan efter, dan före dan alltså, var det dags att äta tåget. Tåget är ju lite större så där kallades Albin in som hjälp.
Hur äter man ett tåg? Emil var lite bekymrad, inte för hur man skulle bita kanske, utan för att han läääänge funderat på en sak.
Toarullen i tåget. Mamman hade nämligen använt en rulle för att få till den runda formen. Och det hade bekymrat Emil i dagar.
Men allt gick bra till slut. Förutom för tåget, som numera inte finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar